Fattar inte hur jag fick ihop allt igår..
Hemma med båda barnen, tvättstuga från kl 13 med hur mycket tvätt som helst. Och Linnea skulle vara på vårdcentralen halv fyra, då vi brukar äta middag. 2h senare var vi hemma igen och halv elva hängde all blöt tvätt uppe o resten på en stol. Och dessutom var jag där så sent, och det kom poliser som gick före i kön så jag och en till fick sitta länge o vänta på prov resultaten. Det blev så sent så alla hann gå hem och doktorn ville ta ett blod prov på Linnea även så vi måste tillbaka idag igen.
Konstigt nog fick jag ingen ny tid kom jag på väl hemma så nu sitter jag och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp mig.
Självklart mår jag piss idag eftersom man borde VILA när man är sjuk, och det var ju det sista jag gjorde igår...
Gubben har varit borta 1,5h vecka och även har är dålig det har satt sig på luftvägarna ordentligt och självklart jobbar han ändå.
Så på torsdag får jag väl hem en karl som går till vårdecentralen o har början på lunginflammation igen - som vanligt. Känns lika kul varje gång med tanke på att han redan har hjärtsvikt :s
Dagens planer: Vika all tvätt, storhandla och springa till vårdcentralen
Emil har blivit gnällig och lätt sur o ska vara hos mamma hela tiden. Har haft en sån snäll o lätt bebis hittills så man har ju blivit lite bortskämd. Läste på Growingpeople.se då får man lite bäyttre förståelse:
ron för det främmande ökar och nyfikenheten, som hittills väglett barnet ut mot en vidare värld, hämmas tillfälligt. Barnet kan till och med visa uppenbar rädsla för det obekanta hos ting eller "främlingar" och kan börja gråta hejdlöst om främmande vuxna tittar på det. Små barn måste få närma sig främmande människor i sin egen takt. Detta kan inte och bör inte heller skyndas på.
Ängsligheten och klängigheten ökar och barnet kan börja sova oroligare. Det är viktigt att nattningsritualerna alltid är desamma. Barn i denna ålder börjar också kunna trösta sig allt bättre med så kallade övergångsobjekt, en nalle, en snuttefilt eller något som påminner om den trygghet som föräldern vanligtvis erbjuder.
Ditt barn är klängigt för att det behöver återförsäkra sig om din närvaro och uppmärksamhet innan det vågar ta nästa steg i sin utveckling. Som förälder är du en trygg bas för ditt barn när det utforskar sin omvärld.